Här berättar några medlemmar om sina första kontakter med Febe och vad det betyder för dem idag.

Mitt liv slogs i spillror

Mitt liv slogs i spillror när jag kom hem från jobbet söndag 8 april 2001. Det fanns ett meddelande på svararen att jag skulle ringa Malaysia. Innan jag slog numret så visste jag att något fruktansvärt hade hänt min son Robin som var där och dök.
Jag frågade vad som hade hänt och rösten sa, tyvärr…

Veckorna därefter vet jag inte hur jag tog mig igenom. Det fanns en massa praktiska saker att ordna. Han skulle komma hem, begravning, allt detta hemska. Sommaren kom och jag gick som i en dimma. Fick höra talas om Febe, pratade med Ylva en gång, men det var ju sommaruppehåll.

Så plöstligt en sommarkväll så ringer Olle, från sin mobil, ute i skärgården.
Oj, vad det var befriande. Någon som förstod hur jag hade det. Han satte ord på mina känslor. Jag var i alla fall inte ensam om att känna så här. På något sätt fick jag en livlina och den blev ännu tydligare när jag kom till Febe.
Där kan man få vara hur ”knäpp och konstig” som helst. Där kan man få goda tips, älta sorgen, känna förståelse. Allt är fortfarande fruktansvärt tungt men Febemåndagarna gör att det ibland kan kännas lite lättare att bära sorgen.

Birgitta

Hur jag hittade Febe?

En dag i början av maj förra året arbetade jag hemifrån. Jag brukar göra det ibland för att få koncentrera mig i lugn och ro på lite större uppgifter. Strax efter kl .15 satte jag på radion och kom mitt in i ett program där Olle intervjuades. När jag förstod att Olle var representant för Febe, en föräldraförening för de som har förlorat ett barn, lyssnade jag speciellt uppmärksamt. Det här var för bra för att vara sant. Tänk jag som har saknat en sådan förening. Jag var visserligen med i en sorgegrupp i min hemförsamling,Västerhaninge, men där var vi bara tre som förlorat barn och det var sällan som vi var där samtidigt.

Efter programmets slut letade jag efter FEBE i telefonkatalogen och fann till min glädje ett telefonnummer. Jag ringde upp direkt och talade in ett meddelande på telefonsvararen. Dagen efter ringde Olle mig och vi hade ett långt och mycket givande samtal. Jag kände att nu har jag hittat det jag har saknat. Vi avtalade ett besök hemma hos mig och den 12 juni, en vacker sommarkväll, öppnade jag ytterdörren för Olle och Janne. Det blev ett varmt och givande samtal där vi bjöd på oss själva och de upplevelser och känslor vi så väl känner igen hos oss själva.

Jag deltar nu så ofta jag kan i Febes måndagskvällar. Tyvärr blir det kanske inte oftare än en gång i månaden, men det beror mer på min arbetssituation och en lång resväg.

Det har nu snart gått två år sedan jag förlorade min yngste son, Lasse, och jag måste tyvärr säga att det är sällan någon som frågar hur jag mår med anledning av detta. Därför är det oerhört tryggt att veta att FEBE finns, när helst jag känner för en kontakt.

Solveig Hasselqvist-Ax

Att komma till Febe var inte lätt

Och då menar jag att det är ju inte så att man ringer till FEBE när man mist sitt barn och säger: ”Hej, jag har mist mitt barn, när kan jag komma?” Nej, vi pratar om veckor, kanske som det var för mig, månader. Att det tog så lång tid som c:a 6 månader för mig, berodde kanske delvis på att när jag första gången hörde talas om FEBE, så var inriktningen på de som mist sina barn i hastig död eller olyckshändelse.

Jag fick veta av skolfröken om FEBE, och att en av representanterna skrivet en bok om hur det kan vara att mista ett barn. Jag blev nyfiken, och köpte boken, läste, grät, läste grät. Vilken fantastisk(?) upplevelse att få ord på sina egna funderingar och samtidigt höra att någon annan har såna där konstiga tankar som jag!!

Jag började söka via Internet efter s.k. krisgrupper, och hittade ett par stycken. Den ena var VSFB (Vi Som Förlorat Barn) och var stationerade i Göteborg. Den andra var VIMIL (Vi som mist någon mitt i livet) och de riktar sig till de som mist barn eller vuxen mitt i livet; den webben inriktar sig på självhjälp. Jag gick med i båda föreningarna, men kände att det här inte var vad jag tänkt mig. Jag frågade om VSFB fanns i Stockholm, men nej, tyvärr inte än. (När detta skrivs finns inte VSFB i Stockholm; reservation för förändring).

Jag mailade till FEBE och undrade om de visste någon förening som jag kunde få kontakt med eftersom vi mist vårt barn i sjukdom. Jag fick ett mail omgående att nu hade man tagit in andra som mist sina barn i sjukdom. För sorgen efter ett barn man mist är i stort sett densamma! Om jag ville, så skulle jag meddela min adress och telefonnummer så skulle jag bli kontaktad.

Fy, vad läskigt tyckte jag! Och lät bli! Ja, för det är jobbigt att andra ska ta kontakt, när man inte har kontrollen själv och bestämt sig för det. Därför gick det c:a 6 månader innan jag vågade. Ja, där emellan andra försök till kontakter via sjukhus o.s.v. Men en dag så skrev (mailade) jag till FEBE: ”Jag tror vi vill ha kontakt!” Kl. 09.00 morgonen därefter ringde en representant från FEBE och berättade att de noterat mitt mail och förstod att vi var i kris. Denne berättade lite om FEBE och att, om vi ville, så kunde vi träffas hemma hos oss eller i Kista kyrka. -Vi tyckte att det skulle vara skönt om vi kunde träffas hemma hos oss, så vi avtalade tid med de två representanterna från FEBE.

Jag tyckte att den kändes väldigt nervöst. Vi hade ju inte haft några främmande hemma sedan begravningsentreprenören och prästen var på hembesök.Vi tyckte att det var jobbigt att träffa andra människor, även om vi kände dem, och att nu träffa två helt främmande kändes väldigt nervöst. Hur skulle detta gå? Men den oro jag kände gick snabbt över; det var två likasinnade som satt på andra sidan bordet. Vilken känsla! Efter det mötet gick vi på FEBE:s måndagsmöten, men även där var det jobbigt till att börja med. Första gången var det inte så många, och då bet jag mig i läppen för att inte gråta; man ville ju inte visa sig svag(?). (Som om det vore starkt att inte gråta!) Det jag tycker är bra med mötena är att jag inte behöver förklara hur jag mår, för alla vet. Man utgår liksom därifrån. Och därifrån är man ledsen eller glad.

I vardagen tycker jag att om folk ska förstå så måste jag börja med att berätta hur djävligt det är, och ändå förstår de ingenting. Och förstås, hur ska de förstå, de som aldrig har upplevt det som vi har…? En kurator som jag pratade med sa, när jag berättade att vi fått kontakt med FEBE: att hennes egen erfarenhet var att sådana organisationer som FEBE ofta är en bättre hjälp än ”vi terapeuter”. Men… jag kan ändå känna mig ensam med min sorg, inte ens den äkta hälften förstår. Man kan vara ensam när man är ensam, men det är ohyggligt att vara ensam när man är två!

Mona Granholm

Vad Febe betyder för mig

To FEBE
I was asked to write an article of my thoughts of the support group FEBE. To start off with, FEBE was a god-sending. I was locked in a feeling of desperation and depression. When I started the meetings at the end of September, 2001, I slowly found a slight glimpse of light from that black hole I fell into since Christopher’s death on February 26, 2001.

The group has taught me to live with my sorrow, that it is alright to cry in public, that I am allowed to laugh again without feeling guilty, that I am not going insane when I look for Christopher at the subway station or bus stop, that it is perfectly normal to feel despair and depressed from time to time, or to feel anxiety when the one year anniversary is creaping up.

I am at the meetings almost every Monday and I found it my breathing space, a place where silence is not uncomfortable that sometimes prevails at our meetings. Since the people at FEBE have experienced the same tragedy as I have, I don’t have to explain my feelings, we all feel the same pain of losing a child.

What has also been special about FEBE was the fact that Christopher did not die through an accident nor illness, he chose to die. FEBE has welcomed me with open arms and without prejudice. Speaking for myself, I found that the FEBE meetings has given me the space that was necessary to continue with the process of healing that we all need when losing a loved one.

Ann Gill

Mitt möte med Febe

Mitt möte med Febe kom 3 månader efter min son Emils död (2 nov 2000).
I DN läste jag på morgonen om en familj som förlorat sin son, och nu hade pappan skrivit en bok om detta. Jag läste artikeln och frös för allt stämde ju in så otroligt. Hur kan han veta hur jag känner tänkte jag? Åkte till bokhandeln för att köpa boken men den fanns inte där; hem och beställde boken via internetbokhandeln istället.

I tidningen stod om föreningen FEBE. Tog mod till mig och ringde, men när telefonsvararen gick på lade jag på luren. Några dagar senare gjorde jag ett nytt försök och läste in vem jag var och vad jag drabbats av. Samma kväll ringer Barbro från föreningen och talar om hur vi kan träffas. Flera drabbade hade hört av sig efter artiken i DN.

Vi bestämmer att träffas en måndag ca 1 timme innan vanliga måndagsmötet. Med en stor klump i magen åker jag dit och träffar några flera familjer och representanter från föreningen. Vi sitter pratar och allt känns för mig så rätt på en gång. Här finns flera personer som vet hur jag har det (fast vi kan ha det olika också) och förstår när jag berättar om mina känslor. Det är det som kan vara så svårt, att hitta de rätta orden när andra frågar hur man har det/mår. Här förstår de andra utan att man behöver förklara närmare.

Efter att vi ”nya” suttit för oss själva gick vi sen in i den ”gamla” gruppen. Man kände sig varmt omhändertagen på en gång. Här har jag kommit till mina nya vänner!!!! Nu i februari är det ett år sen min första kontakt med Febe, och jag har nog varit med de allra flesta måndagar. Ofta tänker jag att nu är det måndag igen och jag får åka till Febe!!!!!!!

Tack för att föreningen finns och att vi alla kan träffas, fast det hade ju hellre varit under andra förutsättningar än vår gemensamma nämnare ”att vi förlorat vårt barn”

Lena Fagerström