Du kan skriva ner tankar och funderingar och skicka dessa till Febes mailadress stockholm@febe.net så införes dessa på denna sida. Vi förbehåller oss rätten att välja vilka bidrag som skall införas och även rätten att redigera texten.

Det var tid för återresa

Det var tid för återresa. Åter till det fysiska livet, livet där man var begränsad av en kropp och av fysiska lagar. Smärta och lycka, lärdomar och prövningar. Alla var förväntansfulla, undrande.
Ett nytt steg i livet, och om en stund skulle alla tankar vara glömda, och en ny återresa påbörjad.
Hon stod framför ljuset, inför frågorna och besluten, vilka vägar skulle hon få ta denna gång, vad fanns att lära, uppleva.
Ljuset frågade henne, är du stark i detta liv, är du redo för vad som kommer?
Hon böjde på huvudet och kände svaret inom sig,, ja jag är redo, vilka beslut ska föregå min resa tillbaka?
– Det finns ett barn som behöver en stark moder svarade ljuset henne, och hon kände en brännande stark eld av koncentration mot hennes själ.
– Det finns de som inte velat ta emot honom, det är förknippat med så mycket sorg och smärta, men också glädje, ingen har hittills visat sig stark nog, är du den rätta?
Hon såg bilden av barnet framför sig. Han var vacker som inget annat barn. Han såg genom henne, såg in i hennes själ, och hon öppnade hela sitt inre inför hans blickar.
Det fanns inget annat svar, han behövde henne, och hon behövde honom.
– Han kommer att få ett kort liv på jorden, varnade ljuset. Han är där av en speciell anledning, som alla ni andra, men hans tid är kort, och den som ska vara hans moder måste vara stark och kärleksfull. Han kommer att behöva dig mer än något annat barn.
– Jag är stark nog, viskade hon tillbaka.
– Om du fattar detta beslut nu så vet du att du sedan inte kommer att minnas något av detta och förstå vad som sker. Dina beslut och dina tankar nu, är borta i samma stund som du andas i en kropp igen, och du kommer att krossas av smärta när han går ifrån dig i så unga år.
– Men han behöver mig, och jag behöver honom, svarade hon och såg bort mot barnet som nu log emot henne. Värmen spred sig genom henne. Kärlek.
– Varför är hans liv så kort och svårt?
– Du får inget veta, han har ett sådant liv denna gång, det finns saker han skall utföra på jorden och det kanske är svårt att se sambanden men det är menat så, och han kommer tillbaka hit före dig. Kommer du klara det?
– Jag måste, svarade hon lugnt.
– Det är den tyngsta av sorger, varnade ljuset henne ännu en gång.
– Jag förstår det, men jag vill klara det för hans skull. Vi ska älska varandra en stund på jorden, och sedan ska vi mötas här igen. Utan den sorgen så blir ju mitt liv ett liv utan honom.
– Då är det beslutat svarade ljuset och såg i hennes själ att hon menade allt, att hon var stark, och hade fattat sitt beslut.
Hon böjde sig framför ljuset, och bilden av barnet följde henne.
– Mamma, viskade han, och log mjukt mot henne.
– Ja jag är din mamma viskade hon tillbaka, vi ska följas åt du och jag, genom så svåra tider, men också genom lycka och närhet. Tror du jag kommer att vara stark nog?
– Jag vet det, svarade han.
– Varför blir ditt liv så kort?
– Jag kan inte berätta det, men allt är bestämt, och jag har haft andra liv, och kommer att få andra liv, långa och korta, så är det ju för oss alla.
– Du kommer att krossa mig.
– Nej jag gör dig stark, viskade han tillbaka. Och jag är glad att just du blir min mor. Hjälp mig i mitt liv.
– Ge mig ett löfte, viskade hon.
– Ja?
– Jag kommer inte att minnas något av detta, svarade hon tyst, och när vi är på jorden så kommer jag inte förstå, inte veta att du är en fri själ, jag kommer jag att klara livet utan dig min son? Hjälp mig minnas det.
– Det kommer du inte, viskade han. Ingen av oss kommer att minnas detta, men jag skall lova dig, att den dagen då jag far tillbaka, så ska jag säga farväl till dig, var än på jorden du befinner dig…så kommer du ändå att veta, djupt innerst inne.
Han lade huvudet på hennes bröst och hon kände värmen. Hon såg honom i den kropp han skulle få, och hon såg sig själv som den hon skulle bli.
-Jag gör så här, viskade han, och då vet du. Du kommer inte att minnas detta, men du kommer ändå att veta inom dig. Och ditt liv kommer att gå vidare efter jag har gått. Du vet ju att jag inte är borta, jag är ju bara tillbaka, här i ljuset.
– Kommer jag att kunna skratta igen, kommer jag att kunna leva?
– Min kärlek kommer att nå dig mamma, det blir svårt, men du klarar det. Vill du inte?
– Klart jag vill, svarade hon. Vi är starka tillsammans, jag vill finnas hos dig den tid du har.
– Det är den största av kärleksgåvor. Nu log han mot henne. Livet är inte evigt men kärleken är. Du skall bli en gammal kvinna innan vi möts igen, det kommer att finnas ett liv och du kommer att skratta igen. Ditt liv är också förutbestämt, och ha inte dåligt samvete när du en gång skrattar igen, utan mig.
– Du begär mycket av mig. Hon såg på honom lugnt.
– Jag vet, men du kan säga nej och gå utan mig till ditt liv.
– Nej.
– Bara nej? Nu såg han lycklig ut och hade ett stort leende på läpparna.
– Bara nej. Nu reser jag, vi klarar det, du ock jag.
– Ditt liv blir långt min älskade mamma, låt det bli lyckligt också, jag kommer att se dig härifrån, och jag är med dig, det vet du.
– Vi ses min älskling.
Hon såg ner på sitt liv och han försvann….kvar dröjde sig en ljusstrimma…en värme, snart skulle dom ses igen.

Suzanne

Peder, älskade son!

Ett år och sjutton dagar har nu gått sedan den hemska arbetsolyckan i Oslo. En tid som inneburit så många tårar, så många vakna nätter, så mycket sorg och förtvivlan. Du var vårt enda barn, ett efterlängtat och älskat barn. Tomrummet efter dig kommer aldrig att kunna fyllas. Men i våra tankar är det fullt av dig. Det känns orättvist. Du hade så många planer, ibland tokiga planer, men så gärna jag velat vara med och följa dig. Finnas till för dig. Det är så ofattbart. Ibland tror jag att jag ser dig på stan, på universitetsområdet där det finns så många ungdomar. Du fattas här hos oss. Den första snön har kommit – som du alltid jublade över. Om du nu är där jag tror att du är, så kommer du säkert till de allra högsta och häftigaste av fjälltoppar som du så oftat längtat till.
I 24 år fick vi rå om dig. I 24 år har vi haft sån glädje och lycka över att ha dig. I våra hjärtan finns du alltid och för evigt. Kärleken till dig tar aldrig slut. Vi älskar dig och vi saknar dig så innerligt.

Mamma, Umeå

Sebastian!

Jag hade någon som älskade mig på ett sätt som en människa vill bli älskad!
Men plötsligt så ryktes den känslan bort, var inte riktigt beredd på att allt skulle klippas av och inte finnas mer!

Jag hade någon som gav mig obegränsad kärlek och värme, någon som behövde mig och såg till att jag ej kände mig ensam! Hur ska jag kunna vänja mig vid att allt är borta? Mitt allt bara borta!! Ett tomrum så stort! Vad ska fylla ut det nu? Hur ska jag orka stå ut med denna otroliga smärta och saknad som bankar på innefrån??

Är det så här det ska kännas och kommer att förbli? Man tror man ser sin älskade vart man än vänder sig! Alla minnen, alla lekplatser, alla andra barn… Hjärnan söker efter det välbekanta ansiktet, finns han där bland alla?? Jag söker och söker men mitt barn fanns ej bland dom andra?? Varför gör jag så härmot mig själv? Jag vill bara skrika!! Är så jä… avundsjuk på alla andra som har sitt kvar!

Vill inte känna så!! Nåväl! vad ska jag göra?? Hur mycket jag än kämpar och söker så hittar jag dig inte Sebastian!! Jag saknar dig så otroligt mycket! Jag älskar dig mer och mer för varje patetiska dag som går! Vill hålla dig i min famn igen!!

Miljoner pussar och kramar
Mamma!!

Hej!

Idag är det fem månader sedan min älskade son Jocke omkom i en trafikolycka. Fem bedrövliga månader utan honom är på gränsen till det outhärdliga.

Med varma hälsningar till Er alla som sörjer
Kram
Vivianne Dahlberg

Till Matias

Ser du mig, älskade son?
Känner du hur det sliter och river i mig nu, nu när du är borta?
Varför, hör du hur jag ropar varför?

Varför en så hemsk olycka, en sekund så förändrades allt.

Hör du hur jag gråter och skriker efter dig?
Hör du hur mina tankar snurrar kring dig, bara dig?
Hör du hur gärna jag vill träffa dig igen?

Ditt rum står kvar, allt är som förut därinne. Ja, förutom alla kort och foton som jag har plockat fram, men annars så. Dina planscher hänger där du har hängt dem.
Mjukisälgen du fick av mig hänger kvar där du hängde den.
Idag hittade jag dina brottarskor, dem hängde jag upp i ditt rum.

Har du hört hur högt jag har spelat på din stereo, din och min musik? Puff Daddy, Eminem, Bob Marley, LeMarc, Tupac osv, osv. Visst har du hört va´? Grannarna hörde nog 😉 .

Jag saknar dig, jag saknar dig och saknar ändå mer (LeMarc citat blev det ser jag.)

Ditt rum står bara och väntar, jag och barnen väntar också.

Jag vet inte hur det här ska gå nu, utan dig… ”Utan dig är jag en tågförsening” titta LeMarc igen. Han smyger sig ideligen in när jag skriver.

Saknar, värker, smärta, smärta och jag vill ju enbart ha dig tillbaka, är det för mycket begärt?

19 år, du har ju så mycket du ska göra. Inte kan det väl sluta såhär?

Kramar pussar
Mamma Tuija, Söderköping

Minnen av Adilson

Jag minns att vi satt i kafeterian på sjukhuset.
Dit kom några av dina vänner
som ville veta vad som var fel på dig.
Jag minns hur du skojade och
sa till dem att du hade cancer.
Jag minns att jag blev så arg på dig
för att du skojade med en så allvarlig sjukdom.

Jag minns hur tyst du blev, sa ingenting till mig.
Vi gick tillbaka till avdelningen,
i kafeterian, blev dina kompisar kvar och väntade på oss.

Jag minns att uppe på avdelningen, i väntrummet,
där vi satt och väntade på doktorn,
fanns många roliga serietidningar
som du läste och skrattade så mycket
när en ung manlig doktorn kom in till oss.

Jag minns att det blev tyst först
och sedan sa han till dig:
”Du har en tumör i blodet,
en allvarlig sjukdom som måste behandlas.
Du är ung och stark och det här kommer du att klara…”
Jag minns inte mera av det han sa. Han pratade fort och länge.

Jag minns att jag tittade på dig och såg rädsla i dina ögon.
Doktorn försvann och i rummet blev vi kvar ensamma.
Jag minns att vi kramade varandra och grät,
sedan sa du till mig att du ville vara ensam en tag.

Jag minns dina kompisars rädsla också
när jag kom tillbaka till kafeterian
och de såg på mig, att det inte var en bra nyhet.

Jag minns hur de grät förtvivlat
och kramade varandra och sa om och om igen:
”Nej, inte vår Adde, vår bästa vän,
som är så snäll och stark, och ställer upp för alla.”
Jag minns inte, vad jag sa till dem,
inte heller vad jag tänkte eller funderade,
när jag i bussen satt och var på väg hem
för att berätta det ofattbara som hade hänt dig för resten av familjen.

Jag minns alla jobbiga behandlingar och biverkningar du gick genom.
Alla gånger som du besvärades av illamående,
och inte kunde äta eller behålla det lilla som du lyckades få i dig.
Jag minns alla dessa mediciner som du fick stoppa i dig,
alla dessa jobbiga undersökningar som du så gärna ville avstå från,
som jag ibland fick lirka dig till.

Jag minns att du många gånger sa till mig:
”Mamma, jag tänker inte dö av den här sjukdomen, jag vill leva.”
Jag minns att du avskydde sjukhus,
och ville komma därifrån så fort du fick chans till det.
Jag minns att du sa en gång att det enda positiva
med sjukhus var att det fanns så många snygga sjuksköterskor där
och därför skulle du vilja jobba där i din framtid.
Jag minns den gången när du hade duschat
och stod framför spegeln helt naken och skrek fåfängt:
”Mamma, min berömda rumpa är borta! Vad ska tjejerna säga nu?”

Jag minns alla dessa kompisar som kom till sjukhuset varje dag,
och även hem till oss när du mådde bra,
alla gånger de fick åka till McDonald’s för att köpa hamburgare till dig,
alla gånger de satt och spelade dator med dig,
eller tittade på fotboll med dig, eller tog dig med ut på stan eller annat.

Jag minns din kompis Johan som varje dag satt hos dig
och ibland gjorde mig galen med alla hyss som ni två hittade på.
Jag minns den fruktansvärda dag, en söndagmorgon,
då Johan dog, drunknad på sin arbetsplats.
Jag visste inte hur jag skulle trösta dig.

Jag minns den gången som du och några kompisar
var på väg till Johans grav och du blev trött.
När dina kompisar bar dig, sa du till dem:
”Världen är förändrad nu.
Förut var det negrer som bar vita, och nu är det tvärtom.
Nu är ni mina slavar.”

Jag minns att trots allt du gick genom så hade du kvar din humor.
Du skojade hela tiden, det var få gånger jag såg dig ledsen.
Du fick personal på sjukhuset skratta.
Du fick dina kompisar att skratta.
Du lugnade mig med ditt skratt när jag blev orolig och ledsen.

Jag minns den dag när du kom in till sjukhuset med lunginflammation,
efter många antibiotikabehandlingar utan några förbättringar.
Läkaren berättade för oss att det fanns inget mer de kunde göra för dig.
Vi tog hem dig dagen därpå och du fick vård av underbar personal i hemsjukvården.

Jag minns din sista kväll med oss.
Vi tittade på en film och du blev trött och ville sova.
Vid etttiden på natten gick jag och la mig.
Vid tretiden kom din pappa och väckte mig, du ville prata med mig.
Jag minns att jag kom ner direkt,
du försökte säga någonting till mig, men inget ljud kom fram.
Jag minns hur jag såg tårarna rinna från dina ögon.
Jag minns att jag läste på dina läppar ”MAMMA” och sedan somnade du in.

Arminda Bränngård, Solna

Kärleken är starkare än döden

Jag kan inte låta bli att fascineras av den kraft och den påverkan som våra döda barn fortfarande har över våra liv. Kanske påverkar de oss mer idag än när de levde. Tänk att de förmår oss föräldrar, att träffas i vår förening FEBE för att finnas till för varandra. Jag är tveksam till att de skulle haft den förmågan när de levde…

När kärleken mellan oss och våra barn är så stark att de förmår oss till detta… Är de verkligen döda då?

Kärleken är starkare än döden.

Olle Bergman

Förlora en bror?

Förlora min lillebror. Det kunde jag inte tänka mig, allt jag gått igenom med honom. Vi två, tillsammans, har haft väldigt, väldigt roligt. Även om vi bråkade ibland är det så konstigt. Han bara försvinner så där. Han finns ju fortfarande i våra och allas hjärtan. Min och vår familj, mamma, pappa, jag Sara och hunden Jack. Vi har gått igenom mycket som få har upplevt. Mycket som är svårt och ledsamt.

Det känns bra att få veta att det finns andra som också har gått igenom samma sak. Det känns bra, mycket bra.

Och att kunna skriva lite om sina känslor här, i detta blad är ett under….

Så gör det ni också.

Sara Granholm, 10 år
Syster till Robin

Framtid, så kort

Många år till, du trodde dig få
men älskade Micke, det blev inte så

Älska och älskas, du ville så hett
om närhet och ömhet du så ofta bett
Leva och växa med målet så klart
så var din plan, helt uppenbart

När tiden är mogen, när stunden blir min
då uppfylls planen, då slår drömmen in
Sa du så ofta , så starkt och så tryggt
orkar att vänta, på grunden jag byggt

Grunden av tankar, av kärlek och bön
kommer att ge mig min slutliga lön
vad det kan bli går inte att se
om det får jag vänta, om det får jag be

Men kärlek och framtid ,allt det som du drömt
nu borta som vinden, borta och glömt
Målet och planen och allt framför dig
nu gömda bland molen, nu dolda för mig

Allt du skulle hinna, allt du skulle få
älskade Micke, det blev inte så

Mamma
påskafton 2002 den första utan dig

Micke, du är

Din tystnad är mäktig
överröstar allt
När vi samlas
vi, de dina
hörs din tystnad
över orden

Din frånvaro är tydlig
intensiv ,stark
tar över vår närvaro
fyller rummet
fyller oss

Du är med oss ständigt
och ändå
borta för våra blickar
borta för våra famnar
inte för våra sinnen
aldrig för våra hjärtan

Du har varit tyst så länge
ändå hörs din röst
starkt
så starkt
så väldigt starkt

Kanske att du talar
på ett annat sätt
som vi inte kan
men hör ändå

Kanske att du finns
på ett annat sätt
som vi inte ser
men känner ändå

Din frånvaro är närvaro
din tystnad hörs
Du är med oss
om oss, i oss
Micke, du är!

Mamma
2002 04 13

När döden drabbar oss

Död.
Sorg.
Saknad och depression.
Olycka.
Obotlig sjukdom.
Begravning.
Smärta och längtan.

Önskar du liksom jag slå av strömmen?
Tänker du, att detta drabbar ändå inte mig?
Eller om det en gång gör det så bekymrar du dig för det då, när tiden kommer?

”Jag har min historia.
Du din.
Man kan inte göra smärtan eller saknaden mindre. Ingen kan ersätta den som är död.
Men vi kan lättare se ljuset i änden av tunneln, om vi upplever gemenskap i sorgen.
Genom att dela erfarenheter kan vi utvidga gränserna.”

Skriven av Karin Ronge

Ett år och sjutton dagar har nu gått sedan den hemska arbetsolyckan i Oslo. En tid som inneburit så många tårar, så många vakna nätter, så mycket sorg och förtvivlan. Du var vårt enda barn, ett efterlängtat och älskat barn. Tomrummet efter dig kommer aldrig att kunna fyllas. Men i våra tankar är det fullt av dig. Det känns orättvist. Du hade så många planer, ibland tokiga planer, men så gärna jag velat vara med och följa dig. Finnas till för dig. Det är så ofattbart. Ibland tror jag att jag ser dig på stan, på universitetsområdet där det finns så många ungdomar. Du fattas här hos oss. Den första snön har kommit – som du alltid jublade över. Om du nu är där jag tror att du är, så kommer du säkert till de allra högsta och häftigaste av fjälltoppar som du så oftat längtat till.
I 24 år fick vi rå om dig. I 24 år har vi haft sån glädje och lycka över att ha dig. I våra hjärtan finns du alltid och för evigt. Kärleken till dig tar aldrig slut. Vi älskar dig och vi saknar dig så innerligt.

Mamma
Umeå

Sebastian!

Jag hade någon som älskade mig på ett sätt som en människa vill bli älskad!
Men plötsligt så ryktes den känslan bort, var inte riktigt beredd på att allt skulle klippas av och inte finnas mer!

Jag hade någon som gav mig obegränsad kärlek och värme, någon som behövde mig och såg till att jag ej kände mig ensam! Hur ska jag kunna vänja mig vid att allt är borta? Mitt allt bara borta!! Ett tomrum så stort! Vad ska fylla ut det nu? Hur ska jag orka stå ut med denna otroliga smärta och saknad som bankar på innefrån??

Är det så här det ska kännas och kommer att förbli? Man tror man ser sin älskade vart man än vänder sig! Alla minnen, alla lekplatser, alla andra barn… Hjärnan söker efter det välbekanta ansiktet, finns han där bland alla?? Jag söker och söker men mitt barn fanns ej bland dom andra?? Varför gör jag så härmot mig själv? Jag vill bara skrika!! Är så jä… avundsjuk på alla andra som har sitt kvar!

Vill inte känna så!! Nåväl! vad ska jag göra?? Hur mycket jag än kämpar och söker så hittar jag dig inte Sebastian!! Jag saknar dig så otroligt mycket! Jag älskar dig mer och mer för varje patetiska dag som går! Vill hålla dig i min famn igen!!
Miljoner pussar och kramar
Mamma!