Hej alla fina!

Jag heter Samah och är en 4-barns mamma varav en i himlen.

Och jag har fått den fina, stora äran att börja blogga här på Febes hemsida.

Febe är ett nätverk/ förening för föräldrar som har mist barn, som har funnits sedan 1995.

Allt började år 1988, när en bussolycka skedde i Norge, som bestod av 12 barn och 4 vuxna från Kista.

Deras föräldrar höll ihop och träffades kontinuerligt under flera år efter den tragiska olyckan.

Sedan insåg man att det fanns ett stort behov för andra föräldrar som också mist sina barn och valde att starta Febe.

Idag finns Febe i ca 8 olika distrikt, och även i Östergötland där jag bor.

Jag kommer ursprungligen från Beirut, Libanon och kom till Sverige som 6 åring år 1989.

När jag var 20 år, födde jag mitt andra barn, en pojke som fick namnet Hisham.

Det var en helt normal förlossning.

Men när Hisham skulle på 1 årskontroll kunde han inte sitta stadigt.

Barnhabiliteringen kopplades in och en utredning startade.

När Hisham var ca 2 år fick han diagnosen CP skada.

Och där började min resa genom livet tillsammans med min son.

Jag hade inga erfarenheter av sjukdomar eller sjukvården och visste ingenting.

Sakta men säkert började jag lära mig allting själv. Ingen berättade eller hänvisade mig om ex rättigheter och hjälpmedel osv

Genom åren formade min son mig till en ganska stark mamma.

Jag visste exakt hur jag ville att min son skulle ha det. Och jag gjorde allt i min makt för att min son skulle få det han behövde.

Jag och min son var som två personer i en. Han var hela mitt liv och min utgångspunkt i allt.

Men den 22:a januari år 2020 orkade min son Hisham inte leva längre. Det var lungorna.

De hade blivit sämre efter en steloperation i ryggraden. Han hade kämpat med en skolios i flera år.

(Skolios är när ryggraden börjar formas som ett S och bli sned av svaga muskler.)

Hisham blev 16 år och 9 månader.

Jag kommer att berätta mer om min son Hisham i blogginläggen.

Jag kan tala om att han lärde sig aldrig att gå eller prata.

Han hade stora fina mörka ögon, som han använde sig av när han ville något.

Han grät aldrig och var oftast glad och skrattade åt en när man sjöng och dansade och överraskade.

Han hade ett väldigt unikt liv som jag tänker avslöja mer om vid ett senare inlägg.

Jag vill gärna berätta att jag är i grunden barnsköterska och arbetade som personlig assistent till min son i ca 14 år.

Just nu arbetar jag i en organisation som heter Världens Mammor, där jag är både ledare och social kulturell assistent.

Jag sköter även deras marknadsföring.

Jag har tidigare varit bloggare på Sörmlands Nyheter sedan 2012.

Men i början av det här året fick jag, av slump, veta att bloggarna på Sörmlands Nyheter har lagts ned.

Det blev så hastigt och jag blev så ledsen över det.  För att jag har fortfarande så mycket kvar att berätta!

Jag har ett liv som jag vill berätta om efter min son, som fortfarande handlar om honom på något vis.

Jag känner stor glädje och tacksamhet över att få börja blogga här på Febes hemsida. Jag kommer att blogga ca 1 gång i månaden.

Jag upplever att den här plattformen är den allra bästa för mig.

Det är den plats där jag alltid kan känna samhörighet och gemenskap med så många andra föräldrar.

Jag kommer alltid vara en förälder som mist sitt barn.

Välkomna till min fortsatta resa, välkomna till mitt liv efter, men också före.

 

Kärlek Samah

(Här nedan är ett fotografi på min son Hisham, på sin födelsedagsfest i Fenomenmagasinet i Gamla Linköping)