Kära läsare,
det var ett tag sedan. Hoppas att ni har haft en skön sommar och en trevlig början på hösten.
För min del får jag ständigt uppleva nya förändringar inom mig,  som skiftar i upp och nedförsbackar.
När jag väl tagit ett steg fram så känner jag hur jag går back två steg.
Jag är i grunden en optimist, en positiv , glad och driven person och ser dom där små stegen fram som stora framsteg.
Jag brukar säga: även dom som går sakta kommer fram.
Det bästa med att blogga för er är att jag känner att vi har något gemensamt som gör att vi förstår varandra väldigt väl.
 Jag känner mig inte jobbig eller överdriven med er, för att ni förstår verkligen den där oändliga smärta om att förlora sitt barn.
Jag är så tacksam över att jag får dela detta med personer som förstår ens verklighet.
Idag tänkte jag skriva om min smärta och tankar kring mitt  barns bortgång.
Min resa med smärtan har varit som att vara ensam på ett öppet hav. Ibland känner jag hur nära jag är på att drunkna.
 och ibland känner jag hur solen värmer min kind….
Den där känslan av att drunkna handlar om andningssvårigheter och mörker. Allt är kolsvart. Och jag känner en dödsångest, som om min tid är inne.
Sedan kan jag vakna till ljuset, solen som värmer min kind och torkar mina tårar….Jag tittar på solen och känner hopp. Som om jag har fått en ny chans att leva igen….
När jag förlorade min son, förlorade jag även en stor del av min identitet.  Jag förlorade kontakter  och förlorade en tillhörighet och  gemenskap.
Jag förlorade min vardag och mina rutiner.  Jag förlorade mina superkrafter som mamma till ett barn med särskilda behov.
Jag förlorade mitt heltidsjobb som personlig assistent på övertid. Jag förlorade min inkomst. Jag förlorade mina bästa kort inför livet och framtiden.
Jag kände hur det var totalt över för mig.
Jag fick för första gången en känsla av att jag hade blivit så gammal…..Jag kände mig som en gammal tant som har levt i 100 år.
Men någonstans där inne har min son lärt mig att känna stolthet och aldrig skämmas för de vi är.
I takt med att min son med funktionsvariation började växa så lärde han mig så mycket.
En av de bästa sakerna som jag fick lära mig av honom var att aldrig få någon att tro att vi inte kunde vara som alla andra.
Att ha ett liv med ett barn med särskilda behov ger stora begränsningar. Och det var den ständiga utmaningen!
Jag kämpade i stort sätt hela tiden med att bevisa att min son Hisham var precis som alla andra. Han var precis lika mycket värd.
Min son Hisham har varit på halloween fester, skoldiskon ( på sina syskons skoldiscon i andra vanliga skolor, för att det var aldrig nån skoldisco på särskolan ), han reste och besökte många fina platser i Sverige och utomlands.
Han har medverkat i Musikhjälpen genom att samla in pengar från sin klass, han har sprungit Blodomloppet flera gånger, han har träffat Sveriges enda astronaut, han har varit med i tävlingar och vunnit som ex. en kram auktion från Röda korset och då vann han en kram från Jill Johnsson.
Han har besökt Bolibompa studion, kungliga slottet och Sveriges riksdag.
Han har gjort så mycket mer, som jag tänker avslöja i mina senare inlägg.
Hisham hann göra så mycket under sina 16 år och 9 månader som han levde med oss.
Tänk på att en stor tid av dessa nästa 17 år spenderade vi på sjukhuset också. Vi hade långa tuffa perioder på sjukhuset, då vi som familj gjorde vårt bästa för att hålla ihop, ex. äta middag på lekterapin, göra läxor på sjukhuset osv.
Hisham gav mig en stor drivkraft och genom den ville jag bevisa att ingenting är omöjligt.
Det är den drivkraft som jag har förlorat och som jag letar efter inom mig. Jag måste bara hitta den rätta vägen….och det rätta sättet….och orken …
…och motivationen…. Allt detta tillsammans med sorgen och smärtan, för dom kan jag aldrig bli av med.
Jag tackar för din läsning och uppskattar verkligen att just du tar din tid och läser. Tillsammans kan vi göra varandra starkare!
Ta hand om varandra, hörs snart.
Kärlek Samah